Röd flagga över Tibet

Protesterna i Tibet i mars 2008

Här kommer en liten redogörelse för bakgrunden till upproret i mars 2008 och om vad de olika parterna tycker.

 

Vad är bakgrunden till protesterna?

Bakgrunden är att den tibetanska kulturen och religionsutövningen länge har förtryckts och idag i hög grad kontrolleras av Kina. Det är i praktiken förbjudet att se Dalai Lama som sin ledare. Framför allt på 50-talet och under kulturrevolutionen förstördes många tibetanska tempel och helgedomar, både av tibetaner och kineser. Många kloster har byggts upp igen, men är under ständig uppsikt från kinesisk polis. Tibetanerna har protesterat många gånger mot den kinesiska politiken. De största protesterna hölls 1959 och 1989, båda gångerna krossades protesterna brutalt.

 

Hur började protesterna den här gången?

På årsdagen av upproret 1959, den 10 mars, började munkar protestera mot Kinas överhöghet och förtryck av tibetanerna. Två dagar senare satte polisen in tårgas för att skingra de protesterande, och grep ett stort antal munkar. Sedan spred sig protesterna som en löpeld blev allt mer våldsamma. Bilar brändes och affärer och myndighetsbyggnader förstördes. Kineser och muslimer attackerades av den ilskna folkmassan. Militären kallades in och Tibet skärmades av från omvärlden. Demonstranterna fick en deadline att upphöra med protesterna. I Lhasa blev det lugnare, men protesterna fortsatte framförallt i grannprovinser till Tibet. På Centrala universitet för nationella minoriteter strejkade ett hundratal studenter några dagar i sympati med de protesterande i Tibet.

 

Och hur slutade protesterna?

Den kinesiska regimen tog kontroll över Lhasa, men protesterna fortsättatte på andra platser i Kina. Många greps av kinesisk polis. Rapporter om hur många som dödades på vardera sida är varken bekräftade eller pålitliga, men det rör sig om mellan ett tiotal och drygt hundra personer. Det är osäkert hur hårt militären gick fram i Lhasa och på andra ställen. Samtidigt vet man inte hur många kineser som dödats av demonstranter och ilskna tibetaner. Kina försökte hålla låg tongång mot tibetanerna inom Kina och rikta kritiken utåt, mot Dalai Lama och hans exilregering i norra Indien. Kineser i allmänhet tyckte att regeringen gjorde rätt som agerade kraftfullt och inte gav efter för ”dem som vill splittra Kina och förstöra OS”. I maj samma år hölls samtal mellan Kina och den tibetanska exilregeringen på kinesisk mark. Dessa genomfördes som väntat med få praktiska resultat.

 

Vem leder protesterna?

Det här är en svår fråga. De religiösa tibetanerna ser fortfarande Dalai Lama som sin andlige ledare, men han motsätter sig våldsamheterna (se nedan). Att han skulle vara organisatör är svårt att tro, men han uttryckte stöd för de fredliga protesterna i början. Har våldsamheterna uppstått spontant? Utan ledare? Ja, kanske, men det mesta tyder på förberedelser och organisation. Frågan får bli hängande utan svar.

 

Vad säger tibetanerna?

Tibetanerna hänvisar ständigt till sin stolta historia. Särskilt stolt är man över imperietiden på 600-800 talen då Tibet besegrade Kina i flera krig. Tibet har i praktiken varit självständigt under många perioder när Kina var svagt. Det finns ett tibetanskt talesätt som säger att Tibet på 1950-talet förlorade sin självständighet, på 60- och 70-talet sin kultur (under kulturrevolutionen), på 80-taletsin ekonomi (kinesiska företag började etablera sig i Tibet) och på 90-talet sin befolkning genom massiv inflyttning av kineser till Tibet. Den etniska diskrimineringen sticker i ögonen på många tibetaner men få vill tala om det. För att lyckas i Kina som tibetan underlättar det att säga nej till sitt språk, sin religion, sin kultur och sin historia. Pragmatiska tibetanska föräldrar som vill sina barns bästa kräver att de inte skall lära sig tibetanska, inte klä sig traditionellt och inte utöva religionen.

 

Hur lyder den kinesiska versionen?

Tibet har varit kinesiskt sedan åtminstone 1200-talet. När kommunisterna kom till makten var det ett mycket fattigt slavsamhälle, brutalt styrt av munkväsende och jordägande adel. 1950 befriade Kina Tibet och började pumpa in pengar i skolväsende, jordbruk och industri. Detta har lett till en mycket stark ekonomisk tillväxt och bättre levnadsförhållanden i Tibet. De som protesterar mot detta är rester av den styrande munkeliten, och de representerar inte det tibetanska folket, som välkomnar kinesernas hjälp. Det som nu händer är styrt av Dalai Lama och exilregeringen i Dharamsala i Indien. Deras agenda är att splittra Kina för att själva kunna ta makten i Tibet. Många kineser uttrycker att Tibet är en stor ekonomisk belastning för Kina, och att de borde vara tacksamma för allt stöd de får istället för att utöva rasistiskt våld mot kineserna.

 

Vad säger Dalai Lama?

Dalai Lama förespråkar inte självständighet för Tibet. Han vill ha större självbestämmande för tibetanerna, med tonvikt på religionsfrihet. I början hotade han att avgå om våldsamheterna inte avtog, men han sitter fortfarande kvar som politisk och religiös ledare. Han är medveten om att de styrande i Peking är beredda till nästan vad som helst för att bevara stabiliteten i Kina. Hans manöverutrymme är dock inte så stort längre.

 

Vad säger andra om Dalai Lama?

Många tibetaner ser hans linje som mjäkig och för undfallande, medan kineserna målar upp honom som en våldsivrande separatist. I Väst är han mycket populär både bland folk och politiker. Jag tror dock att så länge han leder exilregeringen i Indien och fortsätter att åka runt på statsbesök i Västvärlden är det politiska läget mellan Kina och Tibet låst. För att få till en riktig dialog måste han inrikta sig på att prata med Kina istället för Europa och USA.

 

Och i övriga världen?

Free Tibet! ropas det på många ställen. Den tibetanska självständighetsrörelsen är mycket starkare i Hollywood än i Tibet. Media lägger gärna större vikt vid vad utlänningar tänker och tycker än vad de berörda säger, precis som det brukar se ut i frågor som gäller omvärlden och särskilt de länder vi känner oss överlägsna. FN, USA och EU pratar om dialog och respekt för de mänskliga rättigheterna, men det kommer i form av pliktskyldiga uppmaningar och få röster höjs för att verkligen få till en diskussion om situationen i Tibet. Jag tror att protesterna skulle kunna leda till goda resultat om omvärlden tar situationen på allvar. Spridda uppmaningar och hot om bojkott av OS för att blidka sina hemmaopinioner kommer nog inte att leda till någon ljusning för tibetanerna.

 

Vad hände sen?

Hösten 2013 är läget inte lika spänt, men varje år i mars stängs Tibet för turister, och även vid andra ”känsliga” tidpunkter. Det är osäkert om hur många som dömts och fortfarande hålls fängslade. Dalai Lama samtalade med höga kinesiska tjänstemän strax efter protersterna, men samtalen har inte lett till några större genombrott, och de senaste åren har det varit stiltje i samtalen.

 

Dela på facebook