Guizhou, Miaoflicka

Kinesisk nyfikenhet

Något som slår de flesta som reser i Kina är kinesernas nyfikenhet. En del tycker att det är roligt, medan andra tycker att det är jobbigt och irriterande. Det kan vara bra att känna till att nyfikenhet inte alls är fult i Kina. Man får peka och titta på varandra utan att det uppfattas som stötande. Jag tror att det hänger samman med att den personliga integriteten inte är lika viktig som här. Man låter alltså den nyfikenhet som finns hos alla barn leva vidare, i stället för att som här hämma den genom uppfostran.

När jag förstod detta blev det ännu intressantare att resa i Kina, för det innebar ju att jag också kunde ställa mig och titta på när det hände något intressant på gatan eller bussen. Det är mycket vanligt att folksamlingar uppstår på gatan. Om två personer grälar bildas det alltid snabbt en folksamling. Jag har aldrig varit med om att de som grälar eller till och med drabbar samman uppträder hotfullt mot de som tittar.

När jag var i Kina första gången satt jag och mina reskamrater på en tågstation i Peking. Vi skulle med ett tåg som gick okristligt tidigt, så vi tänkte sova på stationen. Ett par ungdomar kom fram till oss och bad oss ta fram våra gitarrer. Vi spelade en låt, och helt plötsligt stod mellan 200 och 300 kineser och betraktade oss på nära håll. Efter några låtar hörde vi en stark röst, som upprört röt och domderade en bit bort. Folksamlingen började skingra sig. En kraftig polis trädde fram och slog med sin batong mot ett metallgaller för att driva bort folksamlingen. När han fick se oss sittande där med gitarrer kom han av sig helt, mumlade någonting åt oss och gick. Vi la ner gitarrerna. En del av folkmassan kom tillbaka och stod där och tittade på oss när vi skalade våra mandariner, skrev i våra dagböcker och pratade med varandra. Till och med när vi la oss i våra sovsäckar stod många och tittade. Jag lyckades somna, men när jag några timmar senare vaknade till fanns fortfarande en liten trogen skara nyfikna kvar!

 

Dela på facebook