jiabi-630

Jiabi – byn bortom bergen

Bilen tar oss långsamt uppför berget. Långt där nere ser jag en stor hjord med zto – en blandning av jak och ko, som betar på de vidsträckta grässlätterna.

Min vän Kersan kör och intill henne i passagerarsätet sitter hennes mamma och snurrar på sitt bönehjul samtidigt som hon viskar sina böner om att vår färd över berget ska bli smärtfri.
Luften är tunn här uppe, även om jag sitter still i bilen så känns det lite tungt i bröstet.
Vi är på väg uppför Baima Xueshan. Man håller som bäst på att bygga en tunnel genom berget som kommer att göra resan till Kersans hemby 3 timmar kortare än nu när man måste åka över berget. Jag har dock inget emot det.
Högst uppe på toppen fladdrar tusentals böneflaggor i vinden och snön ligger vit i drivor överallt.

Resan fortsätter nedåt igen. Vi åker brant nedåt i säkert två timmar. Omgivningarna förändras från karg vinter till blomstrande försommar på vår väg ner.

Vårt mål är den lilla tibetanska byn Jiabi, som tills för bara några år sedan var i stort sett helt isolerad från omvärlden. Den enda vägen in var en farlig naturväg över bergen. Nu går en bred, asfalterad väg hela vägen fram till byn. Kersan berättar att vägen verkligen har underlättat livet för byborna, nu kan de lätt ta sig till Deqin för att uträtta sina ärenden och köpa och sälja mat och hantverk på marknaden.

 

jiabi-bynjiabi-jak

Det stora huset som hennes familj bor i liknar ingenting jag tidigare sett. Det är ett vitt hus byggt i betong, sten och trä och vackert utsmyckat i samma färger som de tibetanska böneflaggorna. På gården finns getter, kossor, grisar, höns och hästar. En stackars höna nackas direkt när vi kommer för att bli dagens middag.

Jag visas in i huset hjärta där matlagningen redan har pågått i några timmar. Jag får en stor skål med farfars hemgjorda Chang (kornvin) i min hand, sen vill alla i familjen skåla med mig en och en.

Medan maten lagas över den öppna elden berättar Kersan för mig om hur hennes farfar är känd i byn för att han stod upp emot kommunistpartiets män när de kom hit. Alla var tvungna att lämna ifrån sig sina vapen för att man var rädd för uppror men Kersans farfar vägrade att lyssna på detta. Han skrek och fäktade så mycket han kunde vilket ledde till att männen till slut gick därifrån utan hans vapen. Han visar därefter stolt upp sina dyrgripar, vissa av dem är över hundra år gamla.

Dofterna sprids i köket och magen kurrar, jag bjuds på rykande kycklingsoppa, smörte, majs, baba, bondbönor och en söt mjukost som görs av den nymjölkade getmjölken, Kersan berättar att det här var hennes favorit när hon var liten och att hennes pappa gör den godaste osten i byn. Vi äter och dricker tills långt in på natten.

Morgonen efter går vi upp tidigt för att ta getterna upp i bergen. De hoppar och skuttar, busar och brallar. Jag går bakom och försöker hålla ihop dem, det går sådär… Till slut kommer vi fram till platsen de ska få beta på. Kersans bror stannar kvar med getterna medan vi fortsätter ut på strövtåg. Vi tar oss upp på toppen av Jiabis heliga berg för att tända rökelse till Buddha. På vägen dit går vi genom blommande äppellundar och grönskande kornfält. Väl uppe på toppen har vi en överjordiskt vy över de höga snötäckta topparna, små byar i de omkringliggande dalarna, böneflaggor som blåser i vinden och den mäktiga Mekongfloden som kraftfullt brusar långt under oss.

 

jiabi-berg

På eftermiddagen besöker vi den gamla skolan i byn. Den stängdes för några år sedan och nu måste barnen gå till en by längre bort för att få gå i skolan. Kersan har startat ett projekt med hjälp av några utländska frivilligorganisationer för att försöka få skolan att starta upp igen. Det är alldeles för långt för de små barnen att gå så långt säger hon. Jag kan inte annat än att instämma.

I byn Jiabi är det som att åka tillbaka minst 100 år i tiden. Allt är så oförstört, fridfullt och lugnt.

På kvällen blir det strömavbrott, det händer ganska ofta här. På grund av detta så har Kersans familj skaffat ett dieselaggregat. När vi kommer tillbaka till huset är hela byns befolkning på besök för att se på tv i köket. Det är ett dansprogram.
Längst bort ifrån tv:n sitter Kersans farmor och skakar på huvudet. Jag kan inte förstå, säger hon, förr i tiden så dansade vi på riktigt istället för att titta andra som dansar på den där burken (tv:n). Jag älskade att dansa, männen i byn hade svårt att slita ögonen ifrån mig när jag dansade ska du veta. Jag var en riktig pingla säger hon och hennes rynkiga ansikte spricker upp i ett lycksaligt leende. På alla lediga ytor sitter män och kvinnor och tittar på dansen som fortsätter på tv:n, ingen dansar, framtiden kanske har kommit hit ändå.

Dagen efter är det dags att ta farväl av Jiabi. Det är dags att åka tillbaka till civilisationen igen. Vi får med oss bababröd och torkat kött att äta på vägen tillbaka. När bilen rullar ut ifrån byn står hela familjen utanför huset och vinkar.

Dela på facebook