Fattigdom i Kina

Det skrivs mycket om det ekonomiska undret i Kina. Den ekonomiska utvecklingen har gått ofattbart snabbt för befolkningen längs östkusten och i de stora städerna. Längre inåt landet, framförallt i bergstrakterna där minoritetsfolk bor, har utvecklingen gått mycket långsammare. Detta beror till viss del på att infrastrukturen är väldigt dålig i dessa områden, men det finns många andra faktorer som spelar in.

Fattigdomen i Kina är av ett annat slag än i de flesta andra länder; den består inte främst av tiggare, hemlösa och slumområden i stadsmiljö som är vanligt i t ex USA, Indien, och Sydamerika, utan den akuta fattigdomen är brist på mat och kläder för bönder som lever i områden med dåliga jordar och ogynnsamt klimat. Enligt den kinesiska statistikbyrån fanns det 1978 omkring 250 miljoner människor som levde under fattigdomssträcket i Kina, vilket då utgjorde ungefär 30% av landsbygdsbefolkningen. 1985 var denna siffra mindre än hälften. De fattiga hade alltså fått det bättre, men det var de fattiga i områden nära stora städer som ryckt sig loss från den värsta fattigdomen. Från 1985 till mitten på 90-talet skedde knappt någon förbättring för de som fortfarande levde i fattigdom.

 

Varför stannade utvecklingen av?

Deng Xiaoping tyckte att utvecklingen på landsbygden såg så bra ut att man nu kunde satsa mer på städer och fabriker. Under Jiang Zemins tid vid rodret (ca 1993 – 2003) hette det att kapitalister och entreprenörer i storstäder skulle leda den ekonomiska utvecklingen i Kina. Landsbygden stod i skuggan, men “8-7 planen för fattigdomsbekämpning” utarbetades år 1994. Målet med planen var att inom sju år eliminera fattigdomen för de 80 – 100 miljoner människor, som fortfarande räknades leva under fattigdomssträcket. Enligt 8-7 planen skulle det satsas på långsiktig ekonomisk utveckling i stället för att inrikta hjälpen på bara mat och kläder. Denna plan utfördes vanligtvis som samprojekt mellan regeringen på antingen provinsiell eller nationell nivå och byar eller kommuner. I vissa fall är det också fråga om uppmuntran till utflyttning från fattiga byar eller områden.

Ett exempel: En väg ska byggas. De lokala myndigheterna ansöker om stöd i kommunen, som skickar ärendet vidare till provinsnivå om de inte anser sig ha råd med understödet själva. Provinsen beslutar tex att stå för allt material, förutsatt att kommunen eller byn står för arbetskraft och löner. Det hela är en ganska byråkratisk process, och många fall av korruption på alla nivåer har uppmärksammats på senare år. Det tar i de flesta fall mycket lång tid från tanke till handling, ibland rör det sig om flera år. Det bör ändå sägas att många projekt har varit något så när framgångsrika.

 

Och hur ser det ut idag?

Kina har idag större inkomst- och klassklyftor än USA, och Kinas ekonomiska och sociala välfärdssystem diskriminerar landsbygdsbor på ett mycket inhumant sätt. Många områden i Kina är fattiga, men efter ledarskiftet hösten 2003 har de nya tongivande politikerna Hu Jintao och Wen Jiabao svängt om igen och till viss del satt landsbygden och bönderna i fokus för att Kina ska kunna utvecklas i rätt riktning. Detta nya radarpar har bland annat infört pension för bönder, gratis skolgång i fattiga områden och bättre sjukförsäkring för de som lever på landsbygden. Det är en början till en utjämning av klyftorna i samhället, men mycket finns att önska för att levnadsvillkoren på landsbygden ska förbättras. När man reser runt på landsbygden och pratar med fattiga bönder har de i alla fall en något större optimism än för 10 år sedan.

 

Dela på facebook