Torka tyg vid floden i Zhaoxing, Guizhou

Dong – sång, arkitektur och broderier

Vill du resa till dongfolkets trakter? Följ med på resan Minoriteter i södra Kina!

 

Folkgruppen Dong

Om man nämner Dongfolket för en kines brukar de förknippa dem med stämsång och trumtorn. Dongfolket lever i sydvästra Kina i gränstrakterna mellan provinserna Guizhou, Guangxi och Hunan. Att resa i området är fantastiskt. Det kulliga och bergiga landskapet är fullt av små byar där tiden tycks stå stilla, med risfält, vattenbufflar och träbyggnader så långt ögat når. Även om moderniseringen gör sig påmind lever många som de gjort i hundratals år. Nyfikna och välkomnande människor gör att man snabbt känner sig snabbt hemma i dongfolkets trakter.

 

Dongfolkets Trumtorn, Zhaoxing
Dongfolkets vind- och regnbro

Arkitektur

Den som kommer till Dongfolkets trakter slås först av den vackra arkitekturen i byarna. Än idag bygger man genom att surra och kila – inte en enda spik eller skruv används.

Tre särskilda byggnader finns i varje dongby: ett trumtorn, en teaterscen och en vind-och regnbro.

Trumtornet är det mest iögonfallande, och är också en naturlig symbol för dongfolket. Trumtornen har traditionellt mellan 5 och 15 våningar. Namnet kommer ifrån den trumma som tidigare fanns i tornets översta våning, och som användes till att meddela byn om det till exempel skulle hållas möte, fienden närmade sig eller om det brann i byn. Idag är det vanligt att man samlas under trumtornet på kvällarna och pratar, spelar spel och sjunger.

Intill trumtornet ska det finnas en teaterscen, där dongteatern spelas under festivaler. För ett ovant öga och öra ter den sig enformig och händelsefattig, men byborna sitter i timmar och lyssnar, tittar och kommenterar det som utspelar sig på scenen. Vid nyår brukar en pjäs hålla på i tre dagar.

Vind- och regnbron är en naturlig samlingsplats. Då bron har tak och är prydd med vackra målningar brukar det ofta samlas folk på bron för att umgås. Den mest kända bron heter Chengyangbron och ligger nära Sanjiang i norra Guangxi (se bilden).
Sjunga och dansa i Zhaoxing, Guizhou

Sång och musik

Dongfolket hade tidigare inget skriftspråk. Därför har sånger blivit en viktig historisk källa och många sånger berättar om svunna tiders spännande historier. Den mest kända typen av sång heter dage – storsång – och sjungs i kör. Ju fler sångare och sångerskor desto bättre. På kulturfestivalen i Liping 2007 sjöng 10 000 personer tillsammans. Man sjunger i stämmor utan ackompanjemang.

I annan musik används både sträng- och blåsinstrument. Det vanligaste är Lusheng (se bilden), som är en sorts munorgel. Det är inte ovanligt att de som spelar kommer i trans och försvinner in i musiken.

Dongfolket lär sig sjunga och spela redan som små, och det finns ofta barnkörer i byarna. De har vunnit många sångtävlingar runt om i Kina, och det är så framförallt storsången har blivit känd.

 

Broderande damer, Guizhou
Tygtillverkning i Zhaoxing

Tyg och broderier

Dongfolket gör en sorts ”fattigmanssiden”, som färgas med indigo. Det är en av de sista kvarlevande indigokulturern där växten fortfarande odlas och används. När man går runt i en dongby ser man överallt tygtillverkning och växtfärgning i olika stadier.

Bomullstyget färgas minst tio gånger, och varje gång bankar man tyget för att få in färgen och ge det en blank yta. Efter sista färgningen behandlas tyget med äggvita och ångkokas, vilket ger det en lyster som liknar sidentygets.

På bärselar och kläder ser man prov på vackra broderier. Dongfolkets symbol är solen (se bilden). Broderikulturen är i högsta grad levande, och även unga broderar.

 


Mat och dryck

Dongfolket äter stark och syrlig mat. Basfödan är ris, och vid högtider äter man klibbris, som är nyttigare och matigare än jasminriset.

Den mest speciella och omtyckta rätten är syrad fisk, som lagras i trätunnor tillsammans med chili, ingefära, vitlök och salt. Den ska ligga i minst tre månader, men det sägs att ju äldre den är, desto godare blir smaken. Man har öppnat tunnor som är över 80 år gamla, och fisken är nästan helt svart, men gott och nyttigt är det – det kallas medicin istället för mat!

Risvinet är den viktigaste drycken. När man välkomnar gäster till en by ska man enligt traditionen blockera vägen och bjuda dem på risvin innan de får komma in i byn (se bilden). Man dricker gärna risvin till maten. Alkoholhalten är ca 15% och det kan smaka ganska olika. Det ska trugas och bjudas, och ofta hör man ett glatt skrålande från husen på kvällarna: Heeeeeeeemla ooooooho!

 

Dela på facebook