Det kinesiska språket

Hur tecknen fungerar

Det kinesiska skriftspråket är varken fonetiskt eller alfabetiskt, utan bygger på betydelser och idéer uttryckta i bilder. Ett tecken uttalas olika i Peking, Hong Kong och Japan även om betydelsen är densamma. Detta kan liknas vid arabiska siffror som används i hela världen. Vi kan förstå siffran 5 skriven på swahili, ryska och kinesiska utan att ha en aning om hur den uttalas på de olika språken.

Läs om våra språkresor till Kina.

 

Hur många tecken måste man kunna?

Hur många tecken måste man då kunna, och hur många tecken finns det? Det finns en teckenordbok från 1800-talet där över 50 000 tecken finns med, men bara ett fåtal av dessa tecken används i modern kinesiska. Om man kan 1000 tecken förstår man runt 90% av tecknen i modern kinesisk text. Om man kan 3000 tecken förstår man 99%. I skolan säger läroplanen att man ska lära sig ca 3 500 tecken.

Det är svårt att lära sig tecken i början, men när strukturen och logiken börjar synas blir det lättare och lättare. Ofta gäller det då att komma ihåg kombinationer av tecken. Grupp tre ovan är den i särklass vanligaste.

 

Hur är tecknen uppbyggda?

Det finns olika sätt att dela in tecknen i grupper. Ett vanligt sätt är att utgå från följande fyra huvudgrupper av tecken:

 

Bilder

Dessa tecken föreställer någonting hämtat från verkligheten:  Trä, träd

 

Ideogram

Kombinationer av två eller flera bilder, som bildar en ny betydelse:  Skog = två träd bredvid varandra,  Att vila = en person bredvid ett träd

 

Bild-ljudtecken

Kombination av flera delar, varav den ena antyder tecknets betydelse och en annan del som antyder tecknets uttal:  Pelare, stolpe = Trädelen till vänster antyder betydelsen (pelare är ett träföremål), medan den högra delen antyder uttalet (uttalet för stolpe liknar uttalet för den högra delen av tecknet).

 

Lånetecken

Det finns exempel på hur gamla tecken lånats in när nya ord uppstår, och med tidens gång tar det nya tecknet över betydelsen från det gamla.  Att vilja, vilja ha. Tidigare betydde detta tecken midja, men när ordet att vilja, som uttalades likadant blev vanligare lånades detta tecken in, och med tiden lades bilden för kött till för tecknet midja: 

 

Skriftens ursprung

Tecknet för fisk; från vänster: bronsskrift, stämpel, tryckt (fr. 200 f Kr), förenklat (vår tid) och skrivstil.

 

Enligt legenden uppfanns den kinesiska skriften av en man vid namn Cangjie, som fick skriftens hemlighet från himlen. Om det finns någon sanning i denna saga var antagligen Cangjie en lärd man som standardiserade och samlade in tecken som redan var i bruk.

Den kinesiska skriften har rötter från 3000-talet f. Kr. Den tidigaste skriften som hittats förekom på keramikföremål och bestod av enstaka symboler och bilder som var namn på familjer eller platser. Senare utvecklades tecknen till ett mer komplicerat skriftspråk. De tidigaste sammanhängande texterna man känner till ristades in på ”orakelben” , som främst bestod av benbitar och sköldpaddsskal. Inskriptionerna på orakelbenen består ofta av en fråga och ett svar, som handlar om spådomar och råd från vise män om bland annat jordbruk, militära aktiviteter och offer till kungar och gudar.

Tecknet för häst från ett orakelben

 

Vid 1 500 f Kr började man tillverka bronsföremål med inskriptioner. Från 1 500 till 500 f Kr utvecklades denna skrift från att bestå av enstaka tecken till att bli berättelser om föremålets ursprung, användningsområden och ägare. Ett föremål kunde ha inskriptioner på flera hundra tecken.

Samtidigt började tecken användas i stämplar för att visa ägande eller äkthet. De första kända stämplarna är gjorda av ben.

Tecknet för häst på en stämpel

 

Skriften standardiseras

När Qin Shihuang, den förste kejsaren, enade Kina på 200-talet f. Kr fanns inget enhetligt skriftspråk, utan olika skriftspråk samexisterade. Kejsaren standardiserade och förenklade skriften, och sedan dess har  tecknen inte genomgått särskilt stora förändringar förrän på 1950-talet, medan språket har  förändrats betydligt mer.

Sedan tecknen standardiserades har skriften varit en enande faktor genom historien. Den har underlättat kommunikationen mellan centralmakten och periferin, och hjälpt till att skapa en kulturell identitet inom konsten med kalligrafi som grundsten.

Tecknet för häst fram till 1950-talet (i Hong Kong och på Taiwan används detta tecken fortfarande)

Fram till 1900-talet byggde skriftspråket på den ämbetesmannakinesiska som talades för flera hundra, om inte tusen år sedan. Den skrivna kinesiskan utvecklades mycket långsammare än talspråket. Bara samhällets toppskikt var läs- och skrivkunniga och de allra flesta stod utanför litteraturens värld. När romaner med något enklare språk började skrivas klassades det som dekadent och vulgärt av många lärda.

 

Modern skrift

I början av 1900-talet började flera författare skriva böcker på ett språk liknande den moderna talade kinesiskan, vilket var revolutionerande. Denna nya generation författare fick stor genomslagskraft och således genomgick det skrivna språket en reform och började likna det talade språket mer. Först på 20-talet övergavs det klassiska skriftspråket och gav plats åt ett modernare språk med interpunktion liknande den vi ser i europeiska språk. Trots denna radikala förändring ser man  mängder av spår från den klassiska kinesiskan även i modern skrift.

På 50-talet genomgick tecknen en förenkling, då kommunistpartiet ville att folket skulle lära sig läsa och skriva. De nya tecknen innehåller färre streck, vilket vi kan se i ordet häst:

Det förenklade tecknet för häst som används idag

 

Förenklingen följdes av en folkbildningskampanj, och idag kan de flesta läsa och skriva. På landsbygden är dock läs- och skrivkunnigheten mycket bristfällig bland äldre.

Om du är intresserad att läsa mer om de kinesiska tecknen rekommenderas Cecilia Lindkvists ”Tecknens rike”. Du kan också läsa mer om det kinesiska språket på Patrik Zeins hemsida om det kinesiska språket.

 

Dela på facebook