Bajiaogou

Följ med till Bajiaogou på resan Kina öst till väst. Resan går även till Hongkong, Zhangjiajie och Peking.

Det känns som att befinna sig mitt i en film. Klockan har just passerat 18 och solen har gått ner. Perrongen jag står på är upplyst av en enda 40 watts glödlampa som hänger naken från perrongens tak. Så hörs det jag väntat på: ett långdraget TUUUUUUUT. Det är det där tutet som man känner igen från vilda västernfilmernas tåg. Men nu är jag i Kina, i den lilla staden Bajiaogou, Banandalen, och det är på riktigt.

Bajiaogou byggdes upp kring en kolgruva som var i full drift 1958, samma år som femårsplanen och kampanjen Det Stora Språnget basunerades ut. Enligt tidens anda byggdes partihögkvarteret upp i sovjetisk stil och de gemensamma byggnaderna med matsal, bio, teaterscen och kontor låg i centrum intill stadens torg. Torget kantades av högtalare som skrålade ut propaganda och information blandat med musik till morgongymnastiken. Så här såg det ut i hela Kina fram till 80-talet, då den värsta kontrollen av medborgarna mattades av. Men i Bajiaogou har väldigt lite förändrats sedan 1958, även om det inte längre är propaganda som skrålar ur de gamla högtalarna.
 

Så blir röken från ångloket synlig, ungefär samtidigt som tuffandet blir hörbart. Det lilla tåget rullar in på perrongen och ut kliver folk som arbetat i industristaden Qianwei. Många har med sig varor som inte finns att få tag på i Bajiaogou. Jag ser hur frukt, grönsaker, wokpannor, en mikrovågsugn och rissäckar bärs av tågen. Skolbarn blir upphämtade av sina föräldrar. En gris släpas högljutt protesterande ut ur kreatursbåset i en av vagnarna. Den nyss så tysta och stilla perrongen förvandlas till ett virrvarr av ljud och aktivitet. Det varar i några få minuter, så går tåget vidare och perrongen avfolkas medan ljudet av ångloket blir svagare. Lampan släcks och så är jag en upplevelse rikare, där jag sitter kvar i mörkret och tänker. Var det verkligen på riktigt?

Den smalspåriga rälsen byggdes också 1958, och loket och de flesta vagnarna är också från den tiden. Det är ett av få ånglok på smalt spår i världen som fortfarande går i linjetrafik. Tåget är fortfarande Bajiaogous enda länk till omvärlden. Ingen väg finns, och således inga bilar heller. En del ungdomar har skaffat motorcykel och kör på tågvallen till närmaste bilväg.

Hittills är det mest tågfantaster och ett fåtal kinesiska helgturister som hittat denna lilla stad i Sichuanprovinsen. När jag frågar om det är många turister som kommer till Bajiaogou svarar tanten jag bor hos att ”jo det är många, det kommer turister flera gånger i månaden”. Det här är den mest levande historiska plats jag besökt i Kina. Ett levande museum över Maos Kina. Här heter restaurangen Östern är röd. Här finns fortfarande slagord och bilder från kulturrevolutionen, om än matta i färgen, kvar på husväggarna. Här kan man än idag se ångan och höra skratten från de gemensamma duschrummen. Här hörs ånglokets tutande fyra gånger om dagen. Här är all arkitektur från 50 och 60-talet. Det är som att vandra runt i en svunnen tid, men det är på riktigt, år 2012.

Att åka med det lilla tåget är också det en upplevelse att minnas. Det tar 70 minuter att åka 25 km, och när jag är framme är jag täckt av ett lager sot. Rälsen är bara 76 cm bred. Vagnarna har inte bytts ut på länge och det finns inga fönster. Det är en mycket speciell känsla att resa med lokalbefolkningen på detta sätt.

Så är tåget framme. Den lilla stationen fylls av liv och rörelse. Folk går av och på, lastar av äpplen, köksredskap, höns och mycket annat. En glädje över att få vara med om en unik upplevelse sprider sig, och jag vet att den här resan kan jag leva länge på.
Sichuan, Bajiaogou

Dela på facebook